Hem Sångskatten Äldreomsorgen Musikfrågesport Visor Butik Medlem Kontakt

Välkommen till Solglimten!

På Solglimtens äldreboende hittar vi avdelningen Vitsippan. Här får vi möta Linnéa, Siri, Ruth, Elsa, Svea, Astrid

och Axel.

De har alla var sitt rum med namnskyltar

på dörrarna i en lång korridor. En gång i veckan har vi en sångstund. Den ordnas

av den mycket uppskattade Agneta.

Finns Solglimtens äldreboende

i verkligheten? Självklart inte!

          Välkommen in!

      

1. Välkommen till Solglimtens äldreboende

Alla som bor och arbetar på Solglimtens äldreboende skulle säkert bli mycket förvånade

om vi berättade för dem att de inte finns, utom möjligen Ruth. Axel skulle förstås bli jättearg.

Agneta skulle genast börja bekymra sig för sin ekonomi. Linnéa, Svea, Elsa och Siri skulle ta

det hela med jämnmod, om de överhuvudtaget brydde sig.

Eftersom Solglimtens äldreboende är en tegelbyggnad som ligger på en liten höjd med låga

tallar kan man lätt förledas att tro att det faktiskt finns i verkligheten. Den asfalterade lilla

vägen som leder dit gör också ett mycket verkligt intryck. Den gör en mjuk högersväng in till

parkeringen och husets entré. En stentrappa med fem steg och en ramp för rullstolar och

rullatorer leder fram till huvudentrén. Den som öppnar ytterdörren till boendet kommer att

finna den ganska tung. Dörren har en glasruta genom vilken man kan se in i en välkomnande

farstu med en röd, stoppad soffa att slå sig ned i.

Om vi väljer att gå förbi soffan kommer vi till ytterligare en dörr. Den är vitmålad. Också den

har en glasruta. Genom den ser man en korridor med dörrar på båda sidor. Längst bort öppnar

sig korridoren och utvidgas till ett samlingsrum till vänster och ett stort kök till höger. Här inne

hittar vi avdelningen Vitsippan. Det är hit vi ska, närmare bestämt till köket.

Runt det stora bordet i köket samlas vi en gång i veckan för en sångstund. Oftast dricker vi

kaffe också. Vi som sitter runt bordet är jag själv och:

Agneta – ansvarar för sångstunder, tipspromenader, artistbokning, julbord, vårluncher, utflykter m.m.

Axel – äldre gentleman som inte alltid är så lätt att vara till lags.

Linnéa – älsklig, sångglad kvinna med ett glatt och öppet sinne

Ruth – ständigt trött men med en gedigen musikbakgrund, en kritiker och sanningssägare

Astrid – tidvis något missnöjd och alltid redo för en något opassande kommentar med glimten i ögat

Svea – glad och positiv kvinna med ett förflutet som reseledare.

Elsa – djupt religiös men sjunger ändå glatt med i (nästan) alla sånger.

Siri – visorakel, som kan allt utom de sånger som hon tycker är fula. (Men hon kan säkert dem med!)

Här finns förstås också en snäll enhetschef som låter oss sitta runt vårt bord och sjunga tillsammans vecka efter vecka. Jag menar, det kan väl knappast löna sig egentligen det här att sjunga Kostervalsen, Hälsa dem därhemma och Fia Jansson med tanter och farbröder?

På vilket sätt skulle det kunna vara lönsamt?

Kanske genom att få alla runt bordet att må bra en liten stund?

Kanske för att de här rara människorna får göra något som de faktiskt fortfarande kan – till och med bättre än personalen?

Hur mäter vi det med ett ekonomiskt mått?

Det finns många andra som arbetar här. Stämningen är god och alla andra på Solglimten är också

mycket trevliga, men ingen är som Agneta...

2. Avdelningen Vitsippan

Jag är på väg till äldreboendet Solglimten. Tanken är att jag ska ha en sångstund med en grupp på Vitsippan. Det är fem damer och en herre på en relativt nystartad avdelning. Gitarren och sångpärmen vilar tryggt tillsammans i baksätet på bilen.

Då ska vi se... Till höger efter Statoil–macken, ett rött tegelhus på en höjd med tallar... Där har vi det! Jag parkerar bilen och plockar ut gitarren från baksätet. Gå till vänster... Vit dörr... Avdelningen Vitsippan. Bra, allt stämmer. Jag ringer på och dörren öppnas av en kvinna i 35–40 årsåldern.

– Välkommen! Vad roligt att du kunde komma! Vi behöver verkligen sång och musik här!

Vi ska tydligen sitta i köket, bordet är ställt på tvären så att vi ska kunna få plats runt det. Det är ljust och trevligt. Man har blandat nya och gamla möbler, det är tavlor av Carl Larsson på ena väggen och diskmaskinen är avstängd.

– Jag heter Agneta, det var vi som talades vid per telefon. Vi är strax klara, alla vet om att du ska komma.

Så börjar gruppen samlas.

– Det här är Svea och Elsa! säger en flicka. Jag presenterar mig och handhälsar.

– Vilken artig ung man! säger Elsa. Svea och Elsa stöder sig på varsin rullator.

– Vi ställer väl fästmännen här ute så länge, säger flickan och flyttar rullatorerna till korridoren sedan damerna parkerats på sina platser.

– Ja, där kan de gott stå och vänta! säger Svea, men jag vill gärna ha min handväska! En ganska rund dam med ett vänligt ansikte kommer vankandes för egen maskin i korridoren.

– Ja, det är bra Linnéa! säger Agneta. Kom och sätt dig här så ska vi sjunga lite!

– Å, vad roligt! säger Linnéa. Hej på dig du! Är det du som är sångaren?

– Vi får väl hjälpas åt, säger jag. Det kanske finns några sånger vi kan allihop?

Nu kommer två andra biträden med varsin rullstol.

I den ena sitter en dam med ögonen slutna.

– Det här är Ruth! säger det ena biträdet.

– Och det här är Siri! säger det andra.

Både Siri och Ruth nickar och ler vänligt mot mig.

– Och det här är Axel! hör jag en röst bakom mig.

– Vad roligt att du vill vara med, Axel, säger Agneta.

– Ja, vi får väl se hur roligt det blir, svarar Axel.

Axels hår är helt vitt och han ser friskt brunbränd ut. Det är en stilig karl med kraftfull utstrålning.

– Hur ska vi sitta? frågar Agneta. Blir det bra så här?

– Jag vill gärna sitta så att jag ser alla, svarar jag.

– Det är inte mycket att se, säger Axel. Han sätter sig en bit bort från bordet för att markera lite distans.

– Får jag sitta här? frågar jag Ruth och pekar på stolen som är placerad bredvid hennes rullstol. Ruth nickar och ler.

Agneta sätter sig mitt emot mig, mellan Linnéa och Svea.

– Ja, säger hon, då kan vi börja! Det här ska bli roligt!

3. Vår första sångstund

Jag har bestämt mig för att börja sångstunden med Fjäriln vingad. Den borde alla runt bordet fått

lära sig utantill i skolan, i alla fall om deras lärare följt läroplanen.

Fjäriln vingad syns på Haga

mellan dimmors frost och dun

sig sitt gröna skjul tillaga

och i blomman sin paulun.

Minsta kräk i kärr och syra

nyss av solens värma väckt

till en ny högtidlig yra

eldas vid sefirens fläkt

Har man sett, det går riktigt bra! Astrid, Svea, Elsa, Linnéa och Siri sjunger med hela tiden.

Axel deltar inte, men han tittar intresserat på mig. Ruth sitter fortfarande med ögonen slutna.

– Vad fint ni sjunger! säger Agneta, jag är riktigt imponerad!

Stärkta av den fina inledningen fortsätter vi sångstunden. Vi sjunger sånger som jag brukar betrakta

som säkra kort. Det betyder att Vitsippans kök fylls med: Kostervalsen, Svinnsta skär, Axel Öman, Capri, Se farfar dansar gammal vals och Vem kan segla förutan vind. Det här är idel sånger som de allra flesta över 65 år är mycket väl bekanta med. Vi sjunger inte hela sånger, utan refränger eller så mycket som vi kan utantill. Efter ungefär en timme avslutas sångstunden med När det våras ibland bergen. Tack för i dag!

Så hur sammanfattar vi vår första sångstund? Det gick nog bra, tror jag. Visserligen kom det inte en ton ifrån Axel, men alla andra deltog glatt i sjungandet - med undantag av Ruth som deltog mer sporadiskt. Alla satt faktiskt också kvar runt bordet hela tiden. Inte illa!

4. Jag minns den ljuva tiden

I dag möter Agneta mig redan i dörren och säger:

– Du må tro att du gjorde intryck på damerna förra veckan. Särskilt Linnéa, hon tyckte att du var så stilig!

– Jaså, tyckte hon det, säger jag lite generat.

– Ja, så du förstår att hon är helt förvirrad! Hon har liksom tappat alla begrepp!

Det kan ju inte Agneta veta, men till och med jag har betraktats som vacker. Tyvärr var jag bara vacker

en dag i veckan, på måndagar. Då träffade jag nämligen Maja. Hon tyckte att jag var vacker.

– Åh, en sådan vacker man! utbrast hon. Han har nog en vacker fru hemma!

Självklart blev jag smickrad i början av att höra att jag var vacker. Det skulle alla behöva höra ibland. Upprepades det tillräckligt ofta skulle vem som helst säkert börja tro det. Det var nog tur att jag bara

var vacker på måndagarna. I början kom kommentarerna ganska sällan, men allt eftersom Majas demens fortskred kom komplimangerna tätare. I den lilla tystnad som inträffar efter varje sång kom det:

– Åh, en sådan vacker man! Han har nog en vacker fru hemma!

Efter några veckor kom kommentaren mellan varje vers. Till slut varje gång jag andades in.

– Åh, en sådan vacker man! Han har nog en vacker fru hemma!

– Vad vet du om det? Brukade en annan dam kontra ilsket, men det hjälpte inte. Maja tittade bara förnärmat på henne, sedan vände hon åter blicken mot mig. Senare fick jag veta att hon helt urskiljningslöst kallade alla hon mötte för vackra. Den kunskapen hade jag lika gärna kunnat vara utan.

Men det här var länge sedan. Maja är borta sedan många år. Det betyder tyvärr att jag inte är vacker

ens på måndagarna längre. Nu sitter jag på Vitsippans gruppboende och försöker söka tröst i musiken!

I dag börjar vi sångstunden med:

Jag minns den ljuva tiden,

jag minns den som i går.

Då oskulden och friden

tätt följde mina spår.

Då lasten var en häxa

och sorgen snart försvann.

Då allt utom min läxa

jag lätt och lustigt fann.

5. Hur fan kom jag hit?

Ruth är tillfälligt vaken. När sången klingat ut klappar hon mig lätt på axeln och säger vänligt:

– Han skulle sjunga lite bättre!

När jag kommer in i köket sitter alla utom Axel redan runt bordet och väntar. Jag går runt och hälsar på alla som vanligt. Axel har placerat sig i soffan borta vid den glasade väggen. Han är vaken, men verkar helt försjunken i sina egna tankar.

Agneta tar mig lite avsides och berättar att Axel inte är riktigt i form idag.

– Han ville inte sitta med vid bordet, men kom i alla fall med ut!

Vi får nöja oss med det i dag, säger hon. Han väljer själv hur han vill sitta.

För några år sedan sjöng jag på en avdelning där en dam inte under några omständigheter kunde tänka sig att sitta runt ett bord tillsammans med oss andra och sjunga! Hon placerade sig i stället vid ett litet blombord i korridoren. Här satt hon under hela sångstunden. Hon sjöng inte med i några sånger alls men satt troget kvar vid sitt lilla bord vecka efter vecka. Efter en tid flyttade hon närmare. Efter flera månader valde hon själv att sitta med runt det stora bordet. En kort tid efter det var hon en av dem som sjöng med mest i sångerna – och hon strålade av glädje!

Med detta i bagaget (och med tanke på årstiden) börjar jag med en refräng som jag vet att alla är mycket välbekanta med:

Det är våren, det är våren

som har kommit igen

och med den kärleken

när vi varann i portarna krama

och katterna på gården jama

då är det våren, då är det våren

som har kommit tillbaka igen....

Medan jag sjunger tittar jag då och då bort mot Axel i soffan. Inte en muskel ändras i hans ansikte.

Blicken är stelt riktad framåt. Jag försöker få ögonkontakt, men misslyckas.

Agneta, som förstås redan har läst av situationen, lämnar nu sin plats vid bordet. Hon sätter sig bredvid Axel i soffan och lägger armen runt hans axlar. Så nickar hon mot mig och det är dags för ett nytt försök.

Det finns ju faktiskt några sånger som brukar gå bra hem hos äldre herrar ibland. Jungman Jansson är en av dem, men jag satsar på:

Se, farfar dansar gammal vals, se sån stil han har

han dansar samma gamla vals som i sin ungdoms dar.

Han svävar som om han var blott tjugoett

smidigt och lätt, nästan kokett

och av beundran en susning det far

genast från par till par.

Se farfar dansar gammal vals, se sån stil han har!

– Hur ska jag komma hem? utbrister Axel, orolig och plågad.

– Jag hjälper dig hem sen, Axel säger Agneta och fattar hans hand. Var inte orolig. Jag följer med dig till ditt rum sen!

Axel säger inget mer. Han fortsätter att stirra stelt framför sig. Jag överväger hur jag ska göra. Efter ett ögonblicks tyst personalkonferens med blicken får jag klartecken att fortsätta. Men jag hinner inte börja.

– Hur fan kom jag hit? utbrister Axel.

Sedan vänder han för första gången en aning på huvudet och säger till Agneta som sitter bredvid honom i soffan:

– Det är något fel i huvudet på mig! Jag kommer inte ihåg någonting!

Agneta stryker Axel över kinden.

– Jag följer med dig till ditt rum, Axel.

Hand i hand försvinner Agneta och Axel bort i korridoren.

Det är i såna här stunder jag fryser invärtes. Fantasin skenar iväg och jag står framför en stängd och låst dörr. Jag har just avslutat en sångstund på en demensavdelning och packat ihop mina grejor. Jag vänder mig mot en ung flicka och säger:

– Jag skulle vilja komma ut nu, kan du hjälpa mig?

Då sveper en iskall vind genom mig. Kroppen stelnar till, som om jag vore mycket gammal. Jag hör hur flickan svarar:

– Men Anders, du ska inte gå ut nu. Vi var ju ute i går

– Jo, men du förstår jag måste vidare till nästa ställe och spela, säger jag förvirrat.

Den unga flickan lägger armen om mina axlar och säger mjukt:

– Anders, du bor ju här hos oss nu. Du har sålt huset, visst minns du väl det?

Hon vänder sig mot en annan ung flicka och säger tyst, men jag hör vartenda ord,

– Anders har varit så orolig i dag. Var han likadan i går?

– Gitarren! säger jag. Var har ni gjort av min gitarr?

– Gitarren hänger på sin krok i ditt rum som vanligt.

Du kan väl gå in och spela lite före maten om du vill?

In och spela? Jag vill inte in och spela! Jag vill ut!!!

– Det är många som väntar på mig! säger jag ilsket.

Släpp ut mig nu innan jag blir riktigt förbannad!

– Det finns ingen som väntar nu Anders, du behöver inte vara orolig! Vill du kanske ha en kopp kaffe före maten?

Kaffe? Nej tack, jag känner mig plötsligt bara så trött.

Jag känner mig så trött som du bara kan bli när du kämpat så mycket du orkat, men förlorat.

– Är det någon som kan koden? frågar jag.

– 2296 hör jag en röst bakom mig. Tack för i dag! Vi ses igen nästa vecka! Pekfingret knappar snabbt in siffrorna. Det knäpper till i låset.

Förvirring, ångest, ilska, så här måste det kännas...

6. Kom i Kostervals

Kom i kostervals......

det går en stöt genom den lilla gruppen som sitter samlad runt bordet

...lägg din runda arm om min hals...

Ruth, som förut varit nära att nicka till börjar röra på läpparna.

Jag dig föra får, hiohej vad det viftar och går.

Kostervalsen går,

lek och smek blir i skrevor och snår...

Nu ser jag bara öppna ögon och munnar som formar visans ord.

Jag är din och du är min,

allrakärestan min...

Däjeliga mö på Kosterö,

du min lilla rara fästemö,

Maja lilla, hej,

Maja lilla, säj,

säj vill du gifta dej!

– Med mig! tillägger Linnéa med ett plirigt leende.

Klockan är halv elva och sångstunden har varat sedan klockan tio. I dag är vi bara sju stycken som sitter samlade runt det utslagna bordet i köket. Axel är kvar på sitt rum i dag. Han har inte ens gått upp ur sängen.

Snart är det dags för det efterlängtade kaffet. Själv sitter jag med min gitarr i famnen och försöker hitta visor som kan locka fram sång och leenden. Svea, Elsa, Linnéa och Siri sjunger med hela tiden. Ruth ögon sluts sakta på nytt. Agneta reser sig från sin plats och går fram till Ruth. Hon lägger armen om henne och säger:

– Ska du försöka vara med och sjunga lite också?

– Jo, säger Ruth, men hon öppnar inte ögonen.

– Har du inga sånger om kärlek? undrar Linnéa.

– Jo, säger jag, vi kanske kunde ta den här?

Den första gång jag såg dig

det var en sommardag

på förmiddan när solen lyste klar

och ängens alla blommor

av många hundra slag

de stodo bugande i par vid par.

Och vinden drog så saktelig

och nere invid stranden

där smög en bölja kärleksfull

till snäckan uti sanden.

Den första gång jag såg dig

det var en sommardag

den första gång jag tog dig uti handen.

Nu har Ruth definitivt somnat.

– Det är härligt med kärlek! säger Linnéa drömskt.

Har du fler sånger?

Jag visar pärmen.

– Oj, har du så många sånger, vad bra! Då kan vi sitta här hela dan!

Vi sitter inte så länge, utan vi dricker kaffe och sjunger några sånger till. Sedan säger jag:

– Nu ska jag sjunga sista sången för idag och sen ska jag tacka för mig. Det var roligt att få komma hit!

– Ska du sluta redan? säger Linnéa, varför det?

– Han måste vidare till ett annat ställe, svarar Agneta.

– Jaså, det var väl tråkigt. Då får vi ju sitta här alldeles själva.

– Tack för i dag, säger jag och reser mig från bordet.

– Inte ska du gå redan? säger Linnéa. Så bråttom har du väl inte? En sång till kan du väl ta, sedan får du gå!

Det är ju inte alltid det blir inropningar så jag slår mig ned igen och sjunger:

Liten blir stor, drömmer och tror

kommer du snart till mej

men ovanför stjärnorna hör

sången jag skrev till dej..

En gång jag seglar i hamn,

en gång är du i min famn

en gång berättas min vän,

sagan om den som kommer igen.

En gång i drömmarnas land

vandrar vi två hand i hand

en gång min älskling

kommer jag hem till dej!

– Du bara lovar och lovar, skrattar Linnéa. Glöm inte bort oss! ropar hon just när dörren går igen.

7. Vet du inte vem Evert Taube är???

I dag har vi sänkt medelåldern runt bordet ganska rejält. Med oss har vi nämligen en praktikant.

Det är en ung tjej på..ja..20 år kanske? Först sätter hon sig i soffan och börjar bläddra i en tidning.

Agneta ger henne en fundersam blick. Hon tvekar lite först, men sedan säger hon:

- Nu ska vi ha sångstund! Kom och sätt dig med oss andra!

- Jag kommer inte att sjunga i alla fall! säger praktikanten lite snäsigt.

- Det är möjligt, svarar Agneta, men du är ändå välkommen till bordet!

Så praktikanten hämtar en stol och slår sig ned vid bordet med en lite surmulen min.

Agneta tar ingen vidare notis om detta utan vänder sig till mig.

– Kan vi inte sjunga någon sång av Evert Taube?

– Vem är det? undrar praktikanten som sitter tvärs över bordet.

Agneta hajar till lite grann. Sedan spänner hon sina ögon i den stackars praktikanten och säger upprört:

– Vet du inte vem Evert Taube är???

– Nej, svarar praktikanten obekymrat, det gör jag faktiskt inte.

– Men... kan du ingen sång alls av Evert Taube? frågar Agneta.

– Nej, varför skulle jag kunna det?

– Menar du på fullt allvar att du inte har hört talas om Evert Taube? Har du inte fått lära dig det i skolan frågar Agneta lite mildare i tonen.

– Nej, vi lyssnade bara på sån musik vi själva gillar på lektionerna. Ibland såg vi på film i stället när läraren tyckte att vi var för stökiga. Då blev det lugnt.

Agneta suckade och ansatte sedan inte praktikanten med fler musikaliska frågor. Efter sångstunden, som trots allt flöt på ganska bra, ville praktikanten tala med mig och Agneta i köket.

– Jag tycker inte att det är så konstigt att jag inte vet vem Evert Taube är, började hon. Vad jag däremot tycker är underligt är att det finns de som är jämngamla med mig som inte vet vem Jakob Hellman är. Det tycker jag är konstigt!

– Ja, men han gjorde ju bara en skiva för flera år sedan sa Agneta.

– Ja, men i alla fall, sa praktikanten.

8. Hönan och buspojken

Förra veckan låg Axel kvar i sängen, men i dag kommer han mig till mötes i korridoren. Skönt!

– Jaså, du har piggat på dig! säger jag glatt.

– Hur så? svarar han.

– Jaa, förra veckan var du ju dålig.

– Jaså, var jag det? säger Axel. Det minns jag inte nå´nting av. Men du, har du hört den här? Och Axel berättar:

Det var en byskollärare i en liten skola på landet.

En dag kom en av hans elever fram till honom och sa:

– Jo, magistern, mamma undrar om magistern skulle vilja ha en höna i morgon?

Det tackade inte magistern nej till, så när han kom hem sa han till sin fru:

– I morgon behöver du inte tänka på någon middagsmat. Då har jag en höna med mig när jag kommer hem!

Frun blev förstås glad och dagen därpå gick läraren till skolan. Han träffade sin elev, men konstigt nog såg han inte till någon höna.

Dagen började lida mot sitt slut och då måste ju läraren fråga:

– Hör du, den där hönan, har du med dig den?

– Nej, hon piggade på sig! svarade pojken.

Han kan han, Axel. Undrar just hur många gånger han dragit den här?

– Har du tid för en till? frågar Axel.

– Nja, jag tänkte nog börja spela.

– Den är kort, säger Axel. Han fortsätter:

Jo, det var en buspojke som slagit sönder en fönsterruta i skolan. Oturligt nog såg rektorn alltihop. Han kom sättandes som en raket, tog pojken i nackskinnet och röt:

– Det här ska allt din pappa få veta! Vad heter han?

– Det vet jag inte, svarade pojken trotsigt.

– Vet du inte!!! Hur gammal är du?

– Tolv!

– Är du tolv år och vet inte vad din egen pappa heter???

– Morsan är trettiofem, hon vet inte heller!

Skönt att Axel är sig själv igen.Tänk om jag skulle börja med Svinnsta skär? Ruth har börjat få svårt att hålla händerna stilla. Hon plockar och plockar med en liten nalle som hon har i knät. Blicken lyfts mera sällan och hon drar sig allt längre in i sin egen värld för varje månad som går. Men Svinnsta skär kan hon fortfarande inte stå emot. Nu lyfts huvudet och läpparna börjar röra sig.

Dansen den går upp Svinnsta skär

hör klackarna mot hällen!

Gossen han svänger med flickan kär

i stilla sommarnatt.

Blommorna dofta från hagen där

och många andra ställen

och mitt i taltrastens kvällskonsert

hörs många muntra skratt.

Ljuvlig är sommarnatten

blånande vikens vatten

och mellan bergen och tallarna

höres musiken och trallarna.

Flickan har blommor i håren

månen strör silver i snåren

aldrig föglömmer jag stunderna där

uppå Svinnsta skär.

Tack, Gideon Wahlberg!

9. Kyssar och smek

– Har du min kofta på dig? säger Astrid och tittar stint på Svea som sitter på sin plats vid bordet.

– Ja, inte är det min! svarar Svea obekymrat.

Astrid står tyst en liten stund och begrundar situationen, så säger hon:

– Jag kan inte säga att jag tycker att den klär dig!

– Nej, svarar Svea, det tycker inte jag heller.

Sedan händer ingenting dramatiskt. Astrid slår sig ned bredvid Svea och båda sitter tysta. Så var det med det....

Det är måndag igen. Det är också en lite gråmulen dag och ganska dämpad stämning i köket. Jag försöker skapa lite kontakt med en sång som alla i gruppen borde ha lärt sig utantill i skolan.

Litet bo jag sätta vill

gård med trädgårdstäppa till

liten åker till att grava

vill jag uppå landet hava

huset utan vank och brist

fyra rum och förstukvist.

– Det är möjligen ingen som vet vem som skrivit den här sången frågar jag. Först blir det bara tyst och jag ångrar att jag ställde frågan.

Sedan säger Astrid:

– Tänk, i dag står det helt still i huvudet på mig! Hon tittar tankfullt in i väggen mitt emot.

– Ja, helt still står det ju inte förstås, tillägger hon, för jag har lite yrsel.

Trots stillastående tankar och yrsel går det ändå bra för Astrid att hitta orden till sången när vi tar den en gång till.

– Har du några sånger om kärlek i dag? undrar Linnéa.

– Tja, säger jag, har du hört den här?

Nog för att du haver fått både kyssar och smek...

– Tänk, det har jag inte märkt nå´t av, säger Linnéa oskuldsfullt och lägger huvudet på sned.

Hon är omöjlig, Linnéa. Vi försöker igen:

Nog för att du haver fått både kyssar och smek

och gyllne ringar och andra presenter

och jag har trott dina lögner och nattsvarta svek

och därför står jag nu här som ett kräk!

Säj är du nöjder du, på alla fröjder du

var är väl löftet du gav bakom logen

för först betog du mej och sen bedrog du mej

och såna saker förglömmer man ej!

– Min farbror, säger Axel, han trodde inte på skrock!

– Nehej? säger jag och väntar på fortsättningen.

– Det sa´s ju förr i tiden att om man hade en hästsko med sig i bilen skulle den skydda mot olyckor, sa Axel.

– Jaså, sa jag, men det trodde inte din farbror på?

– Inte fan, sa Axel. Inte trodde han på det!

– Så han hade ingen hästsko i bilen?

– Jo, det hade han faktiskt!

– Men om han inte trodde på att det hjälpte verkar det väl konstigt?

– Jo, men min farbror hade hört någonstans att det skulle skydda även om man inte trodde på det!

10. Jag gick mig ut en afton

– Har ni sett vilket vackert väder det är ute!

Astrid sträcker lite på halsen för att kunna se ut lite bättre genom fönstret. Hon nickar först tyst instämmande och säger sedan:

– Ja, nu skulle man förstås gå ut på en promenad med sin karl. Men ut kommer jag ju inte och någon

karl har jag inte heller! Men man skulle kanske kunna ta sig ut på balkongen med en liten cigarrett?

– Vi väntar lite med det säger Agneta. Vi sjunger lite till först. Efter kaffet passar det väl bra med ett

   bloss på balkongen?

– Det är konstigt säger Astrid, en del får så många karlar att de kan elda med dem – jag fick ingen jag!

   Det kanske är som Ruben Nilson skrev: Karlar skulle man nog dra lott om!

– Det stämmer nog alldeles utmärkt bra det, sa Agneta.

Så vänder hon sig mot mig och frågar:

– Vad tycker du passar att sjunga nu?

Tja, kanske den här?

Jag gick mig ut en afton uti en lund så grön,

jag gick mig ut en afton uti en lund så grön

där mötte mig en flicka så fager och så skön, skön, skön,

där mötte mig en flicka så fager och så skön.

Hon lovade mig sitt hjärta hon lovade mig sin hand

Hon lovade mig sitt hjärta hon lovade mig sin hand

vi knöto, vi knöto förtroliga band, band, band

vi knöto, vi knöto förtroliga band.

De banden som vi knöto väl ingen lossa kan

de banden som vi knöto väl ingen lossa kan

blott döden, blott döden kan lossa dessa band, band, band

blott döden, blott döden kan lossa dessa band.

Nu ser Agneta plötsligt lite sorgsen ut. Hon tittar först ner i bordet och sedan ut genom fönstret utan att säga något alls. Men det gör Astrid!

– Så sjöng inte vi! Vi sjöng: Blott svärmor och prästen kan lossa dessa band.

– Nej, nej, nej säger Axel. Blott svärmor på söder kan lossa dessa band! Så har det alltid varit!

Agneta släpper fönstret med blicken och återvänder till gruppen från sin tillfälliga utflykt i tankarnas värld.

– Kaffe! säger hon. Visst är det väl dags för kaffe nu?

11. Året var 1938

Här ska dansas Lambeth Walk

det går bra på alla språk.

Hej hopp hurra!

Nu går det riktigt bra!

– 1938! säger Svea. Det vet jag, för den hösten kom jag till Stockholm, och då skulle alla dansa Lambeth Walk.

Det här är just det fina med schlager! Vi kan knyta mycket exakta, daterbara minnen till dem.

Många gånger vet vi precis var vi var eller vad vi gjorde när vissa sånger ”slog”.

En gång sökte jag vilket år ”Köppäbävisa” kom (Ni vet: fån´t jag en körv så huppä jag i älva...)

och frågade min begåvade kusin om hon möjligen visste?

– Ja, det vet jag precis, sa hon. Vänta lite... Vi var på Gotland. Erik (svärfar) levde, Christer...(sonen)

hur gammal var han...? Han måste ha varit åtta... Jo, det stämmer! Sofi (dottern) skulle börja i skolan

på hösten. 1981 var det!

Men nu handlar det ju om 1938, året innan andra världskriget bryter ut.

Vad kan det finnas mer att sjunga från den här tiden?

Klar liksom en stjärna vid kasernens dörr

lyste en lanterna, den finns där nu som förr

på trottoarens nötta sten

jag möter dig i lyktans sken

som förr, Lili Marleen,

som förr, Lili Marleen.

Axels ansikte mulnar. Han tar ett djupt andetag och utbrister:

– Jag tänker fanimej inte sitta här och sjunga nazistsånger!

Han reser sig häftigt och lämnar oss andra snopet sittande kvar vid bordet, förvånade och i ett lättare chocktillstånd.

– Jaha, sa Agneta. Var det en nazistsång? Det hade jag ingen aning om. Jag går och ser till Axel lite grann.

Hon reser sig och kilar efter Axel som försvinner bort i korridoren med sikte på sin egen dörr.

Jo, Lili Marleen sjöngs ju under kriget och sången var omåttligt populär bland de tyska soldaterna. Det är ju en fin sång som faktiskt blev mycket sjungen även i England – och i Sverige med för den delen. Trist att göra Axel upprörd!

Efter en stund kommer Agneta tillbaka igen, men inte Axel.

– Han blev arg, sa Agneta. Han vill inte vara med och sjunga.

– Jag kan faktiskt förstå honom, sa jag. Vissa saker sitter djupt.

Även om jag inte har Axels inställning till just Lili Marleen har jag en motsvarande låsning inför sången Eviva Espana. På svenska blir det ju ”Leve Spanien” och den sjöngs av Sylvia Vrethammar. Den spelades vecka efter vecka på radion alltmedan Francoregimen torterade och garrotterade politiska fångar i Madrid.

Garrottering var ursprungligen en avrättningsmetod där den dödsdömde bands vid en träpåle och långsamt ströps med ett rep eller ett halsjärn. Senare kompletterades halsjärnet med en metallskruv som drevs in i nacken på den dödsdömde. Den sista garrotteringen skedde så sent som 1974 och avskaffades först 1978 i Spanien, fyra år efter Francos död.

Om ett par decennier är det kanske jag själv som lämnar rummet i vredesmod när någon aningslös sångare klämmer i med Eviva Espana....

12. Bellman är död!!!

I dag är ingenting sig likt på Vitsippan. Ingen möter mig när jag kommer. Det sitter ingen grupp runt bordet i köket som vanligt. Var är Agneta? Var är alla andra? Ingen syns till i köket, utom Astrid som

sitter ensam vid bordet med en tidning i händerna.

– Har ni sett! ropar hon plötsligt och fäller ned tidningen mot bordet. Bellman är död!!!

Astrid söker runt med blicken i det tomma köket.

Nu ser jag i alla fall praktikanten i korridoren. Hon går fram till Astrid och frågar:

– Ville du något Astrid?

– Bellman är död!

– Det var tråkigt, säger praktikanten. Var det någon bekant till dig?

– Nej, det tror jag inte, svarar Astrid lite lugnare. Men det var otäckt att läsa om det!

Astrid fortsätter att bläddra lite planlöst i tidningen. Bellmans bortgång sjunker undan och Astrid andas

lite lugnare.

– Jag är ledsen att det är lite rörigt i dag! Praktikanten vänder sig till mig. Agneta är sjuk och vi är en kort i dag. De andra vill att vi ska ha en sångstund i alla fall, men vi får skjuta lite på den om det går bra för dig?

– Ja, det går bra, svarar jag. Jag sätter mig i soffan och väntar så länge.

– Bellman, säger hon sen lite fundersamt, var det någon som Astrid kände?

– Nej, Bellman dog 1795, svarar jag. Det var ingen bekant till Astrid. Men hon kan nog några av hans sånger skulle jag tro.

– Jaha, sa praktikanten, han var diktare?

– Ja, det var han, svarar jag.

Nu ser jag både Elsa och Svea skymta i korridoren. De får hjälp av Ulla och Mona som har en knogig dag med att samla gruppen till vår sångstund.

– Ruth sover fortfarande och Axel vill inte vara med i dag, säger Ulla, som verkar lite stressad. Hon stryker håret från pannan och fortsätter:

– Vi har ju vår praktikant som tur är! Vi tänkte att hon kunde få vara Agneta idag. Det går väl bra?

– Det är klart det gör, säger jag. Det ordnar sig alltid.

Till sist blir vi trots allt en liten grupp runt bordet. Det går trögt med sjungandet i dag. Jag får liksom inte tag i någon. Eller rättare sagt: Jag når inte fram alls med mina sånger. Det är något som saknas. Nej förresten, det är inte något som saknas, det är någon.

Agneta är glädjespridaren på Vitsippan. Agneta har ett vänligt ord eller ett skämt till hands för alla som behöver det. Hon är omtänksam och vänlig. Hon är brasan som alla vill värma sig vid. När hon inte är på plats dör hela avdelningen lite grann. Det som brukar vara roligt spelar plötsligt inte så stor roll längre. Vi försöker i alla fall, praktikanten och jag.

Det går inget vidare.

13. Dags för refrängen!

Hur är det möjligt?

Hur många sånger kan de här människorna egentligen?

Vid nästan varje refräng jag börjar på lyser deras ansikten upp. Alla runt bordet verkan kunna varenda sång jag sjunger! Det spelar ingen roll om det är sånger från 30–talet, 40–talet eller 50–talet. Inte ens refrängerna från början av seklet är bortglömda här. Allt finns tydligen lagrat i hjärnor som annars har kopplat ned i stor utsträckning.

För jag är torpare jag och jag har det så bra

jag ligger på soffan för så ska det va´

å gräset det växer å rågen han gror

sätt på pannan mor, sätt på pannan mor!

Hå hå ja ja, hå hå ja ja,

hör vad det blåser i träa i da´

Hå hå ja ja, hå hå ja ja,

det blåser i träa i da´!

Ja visst, alla sjunger med i Gunde Johanssons Torparvisa!

Vi har en ovanligt bra dag i dag. Axel är på gott humör, Ruths hörapparat piper inte och diskmaskinen är avstängd. Kan det bli bättre? Lite kan det också bero på att vi sjunger välkända refränger hela tiden. Fördelar: De är korta, melodierna är muntra, alla kan vartenda ord och vi kan hålla ett lagom högt tempo. Så fort vi sjungit en refräng klar satsar vi på nästa.

Ju mer vi är tillsammans, Det är våren, En gång jag seglar i hamn, Med en enkel tulipan, Capri – vi sjunger refräng på refräng tills vi till sist avslutar med Bättre och bättre dag för dag.

Pust!

Kort paus, den här då?

Trallalalalalej, då tänker jag på dej,

Trallalalalalej, då tänker jag på dej,

Trallalalalalej, då tänker jag på dej,

Trallalalalalej, då tänker jag på dej.

Nu tittar Axel med vänliga ögon på Agneta och förstärker med att lyfta högerarmen och rikta pekfingret rakt mot henne.

– Då tänker jag på dig! säger han igen när vi slutat sjunga.

Ska vi kalla sången kontaktskapande? Hur som helst har vi en mycket bra dag runt köksbordet inne på Vitsippan. Det är bara det att bakom Agnetas vänliga, vanliga jag skymtar jag något annat som jag inte blir riktigt klar över.

– Nej, nu är det kanske dags att tänka på refrängen! säger jag vitsigt.

Vi avslutar sångstunden med Tryggare kan ingen vara så att Elsa också ska få en sång att ha med sig under dagen.

Tryggare kan ingen vara

än Guds lilla barnaskara

stjärnan ej på himlafästet

fågeln ej i kända nästet

         Musik att minnas     Källslätten 12    647 91 Mariefred         anders.berglund@musikattminnas.se      www.musikattminnas.se