Advent varar från fjärde söndagen före jul

till och med julaftonen. De fyra veckor som adventstiden omfattar firades förr med både

bot och fasta.

​

Advent kallades då också för julfasta.

​

I dag är seden med botgöring och fasta borta

sedan länge. Adventstiden är för många en förberedelse inför julen, som inleder kyrkoåret.

​

Vi tänder ljus i adventsstakar, en sedvänja som

blev vanlig på 1920-talet. Under slutet av 1930-

talet började det också bli vanligt att hänga upp

en adventsstjärna av papp i fönstret.

​

Själva ordet advent kommer från latinet

och betyder ankomst.

Före jul var ljusstöpningen ett viktigt arbete.

Ljusen gavs ofta bort som gåvor till pigor och drängar på gården.

​

Ett särskilt stort och vackert ljus stöptes för julbordet. Ibland fick var och en i familjen var

sitt julljus. Ljusets sken gav skydd och lycka.

​

Genom att studera ljusets sätt att brinna kunde

man också få reda på hur det kommande året

skulle gestalta sig.

​

Ljusstumparna som blev kvar kunde användas

till att bota både människor och djur. De tändes också som skydd mot åskväder och användes

till att smörja plogbillar och harvpinnar.

​

Lucia föddes i Syrakusa på Sicilien ca 283 e.Kr. Redan som barn hade hon avgivit ett hemligt kyskhetslöfte. När hon sedan vuxit upp lovades

hon bort till en hednisk man, men hon bad till

Gud att slippa detta äktenskap.

​

Hon skänkte hela sin hemgift till de fattiga. Den kränkte fästmannen angav då Lucia som kristen

till den romerske ståthållaren på Sicilien. Lucia dömdes till döden. Detta skedde troligen år 303.

​

Hon skulle fraktas på en kärra genom staden, men tusen man och flera oxar orkade inte dra kärran.

Då lät ståthållaren samla ved och försökte bränna henne, men hon tog ingen skada av lågorna.

​

Man försökte hälla kokande olja över henne och

bödlarna genomborrade till slut hennes hals med

ett svärd. Men Lucia dog inte förrän en präst hade givit henne sakramentet.

​

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa. Hon är också skyddshelgon för synen, för blinda och för sjuka barn. I domkyrkan i Syrakusa finns ett kapell som

är vigt åt henne.

En gång i tiden var julfrid ett juridiskt begrepp.

Den omnämns i alla landskapslager med frids-bestämmelser.Tidpunkten för när julfriden inföll

var dock olika.

​

Vanligt var att Tomasdagen den 21 december fick inleda julfriden. Östgötalagen är mycket precis, friden börjar “sedan aftonsången är sjungen

och varar till dess aftonsången är sjungen på åttonde dagen efter tolftedag jul”

​

Julfriden innebar vila från arbetet. Allt väsentligt arbete skulle vara avklarat och inga redskap fick

stå kvar ute på marken. Om Jerusalems vandrande skomakare, som var dömd till evig vandring, satte

sig att vila på ett kvarglömt redskap blev det förgjort.

​

Alla brott som förövades under julfriden var belagda med dubbelt straff.

​

​

​

​

Seden att ha julgran har vi lånat från Tyskland.

Här fanns traditionen redan på 1600-talet.

Då var det julträd, utan ljus.

​

I Sverige började julgranar dyka upp i herrgårdar och prästgårdar från 1740-talet. På 1860-talet

hade julgranarna hittat vägen också till allmogen.

​

Man klädde granen med äpplen, konfekt och

annat gott. Det var säkert svårt att motstå för

den tidens barn, som inte var bortskämda

med godis.

​

Granens ljus var ofta hemstöpta och granen

måste ständigt passas de få stunder ljusen

fick vara tända.

​

I dag är det inte särskilt mycket ätbart i granen

och den kan stå tänd dag och natt utan särskild passning.

​

​

​

​Stefanos var den förste kristne martyren i Jerusalem.

Enligt legenden var Stefanos stallknekt hos kung Herodes. När han vattnade hästarna såg han Betlehemsstjärnan som speglades i vattnet.

​

Då gick han till Herodes och berättade att den nye judakungen var född. Kungen, som satt och åt, trodde inte på Stefanos. Han sade att det var

lika omöjligt som att den stekta tuppen skulle bli levande igen och gala.

​

Då flög tuppen upp och gol:

“Christus natus est" (Kristus är född).

Den rasande Herodes lät då stena Stefanos till döds.

​

Läser vi Apostlagärningarna i Bibeln hittar vi berättelsen om Stefanos i en annan skepnad.

​

Han ställs inför rätta och där anklagar han rådet för att ha förföljt och dödat alla som förutsade att

den Rättfärdige skulle komma och för att ha förrått och mördat också honom.

​

Rådets medlemmar blev så ursinniga att de gnisslade tänder. Stefanos dömdes till döden

och stenades.

​

I vår svenska tradition brukar Staffan stalledräng finnas med i Luciatåget tillsammans med sina stjärngossar. Egentligen hör han hemma på Stefansdagen,(26/12) som är annandag jul.

​

I gamla tider var det hästens dag i Sverige.

Enligt en legend botade Jesus en gång Stefanos häst under en ritt till Jerusalem. Stefanos blev skyddshelgon för kreatur och hästar.

​

På annandagen gick byns drängar runt bland sina grannaroch tiggde traktering; mat och brännvin.

Man sjöng Staffansvisor och gjorde rent i stall och fähus. Snälla grannar fick fint utmockat medan illa omtyckta kunde få gödsel inslängt i stället.

​

Ofta ordnades också Staffansritter, där drängarna red i kapp. När hästarna vattnades var det viktigt

att de drack ur ett vatten som rann åt norr.

Då skulle de hålla sig friska över hela året.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Traditionen att dela ut julklappar har sina rötter

hos romarna som delade ut presenter vid nyårs-firandet.

​

I de norska kungasagorna berättas också

att Erik Jarl delade ut skänker till sina män vid nyåret, eftersom detta var furstesed i andra länder.

​

Vår julklappssed har kanske ändå mer gemensamt

med St Nikolausfirandet i flera europeiska länder.

Under medeltiden firade skolorna St Nikolaus dag

de sjätte december.

​

Då fick de flitiga skolbarnen presenter och de lata ris. Efter reformationen började sedan gåvorna att delas ut vid jul, en tidpunkt när man skulle vara givmild och välvillig mot alla.

​

​

​

​

​

​

Som material används halm som rensas. Stråna läggs i vatten en timmas tid för att bli mjukaoch smidiga.

Allt efter storleken av det djur man tänker göra tar man en lagom lång och tjock bunt halm i handen och

så gör man som visas på fig. 43.

​

1) Man binder om på två ställen till kropp med tunn järntråd. Använd helst galvaniserad tråd som inte rostar. Vid den korta ändan böjer man upp några strån, flätar svansen och binder om änden med ståltråd.

​

2) Resten av de korta stråna delas, böjs ned, binds om

och klipps av så att de bildar bakben. Av de främre långa

stråna böjs ca hälften ner till framben och binds om.

​

3) Resten av de långa stråna böjs uppåt. Märk hur man vid sådana böjningar ska strama stråna vid krökningens invändiga sida och dra ut dem i en båge på den utvändiga sidan. Halsen binds om, resten av stråna delas och ena jälften böjs fram till huvud och binds om.

​

4) De resterande stråna delas och flätas var för sig till två horn, som böjs krumma medan stråna ännu är fuktiga. Till slut sätter man lite skick och fason på den färdiga julbocken innan den ställs att torka. Man kan ha röda band om hals och svans och horn - det pryder upp.

​

                   Ur Stora Hobbyboken, C.Larsson 1956

​

​

​

​

I gamla tider hörde tomten inte alls julen till.

Han var en vätte som tillhörde det djävulens

följe som Gud enligt sägnen rensade ut från himmelriket.

​

De smådjävlar som då föll i skogar blev troll,

de som föll i vattendrag blev näckar och de

som föll på bebyggda tomter blev tomtar.

​

Gårdsstomten gjorde man klokt i att hålla sig

väl med. Den som misskötte gårdens sysslor

kunde mycket väl få en örfil av tomten

om han var på det humöret.

​

​

​

​

​

​

​

Vår svenska julbock kan kanske härledas

från den utklädde djävulsfigur, som följde

med St Nikolaus.

​

I Sverige kom han i stället i sällskap med

jultiggare och julsångare. Julbocken var

lite av en buse och kunde både stångas

och göra lustigheter.

​

Han gestaltades ofta av en halvvuxen pojke

med horn och skägg och en avigvänd päls.

Att skrämma barn var honom på intet sätt främmande. Så småningom blev julbocken

mer välanpassad.

​

I många hem var det han som kom med julklapparna.

Dagens jultomte är en sammansmältning av vår egen grå och stingslige gårdstomte, en turkisk biskop och julbocken.

​

Man kan säga att han föddes 1875. Då utkom nämligen Viktor Rydbergs saga för barn:

Lille Viggs äfventyr på julafton.

​

Den var illustrerad av Jenny Nyström, som då

bara var 21 år. Hon gav tomten en röd toppluva

och grå vadmalskläder. Tomtens utseende hade också en levande förebild. Det var Jenny Nyströms egen far, som var folkskollärare i Göteborg.

​

Jenny Nyström blev 92 år gammal och ritade under sin levnad ca 3000 vykort och 2242 bokillustrationer.

​

​

​

​

​

​

​

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbudatt hela världen

skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var

landshövding över Syrien. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.

​

Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt,for han från staden

Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judéen, för att låta skattskriva

sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.

​

Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.Och hon födde sin

förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum

för dem i härbärget.

​

I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.

Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de

blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem:

​

”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Och detta skall för eder vara tecknet:

I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.”

​

I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran,

och de lovade Gud och sade:

​

”Ära vare Gud i höjden,

och frid på jorden,

bland människor, till vilka han har behag!”

​

När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa tillvarandra:

”Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort

för oss.”Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet, som låg i

krubban.

​

Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.

Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.Och herdarna vände tillbaka

och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det

hade blivit dem sagt.

​

Lukasevangeliet kapitel 2, vers 1–20