​

1. Välkommen till Solglimtens äldreboende

​

Alla som bor och arbetar på Solglimtens äldreboende skulle säkert bli mycket förvånade om vi berättade för dem att de inte finns, utom möjligen Ruth. Axel skulle förstås bli jättearg. Agneta skulle genast börja bekymra sig för sin ekonomi. Linnéa, Svea, Elsa och Siri skulle ta det hela med jämnmod, om de överhuvudtaget brydde sig.

​

Eftersom Solglimtens äldreboende är en tegelbyggnad som ligger på en liten höjd med låga tallar kan man lätt förledas att tro att det faktiskt finns i verkligheten. Den asfalterade lilla vägen som leder dit gör också ett mycket verkligt intryck. Den gör en mjuk högersväng in till parkeringen och husets entré. En stentrappa med fem steg och en ramp för rullstolar och rullatorer leder fram till huvudentrén. Den som öppnar ytterdörren till boendet kommer att finna den ganska tung. Dörren har en glasruta genom vilken man kan se in i en välkomnande farstu med en röd, stoppad soffa att slå sig ned i.

​

Om vi väljer att gå förbi soffan kommer vi till ytterligare en dörr. Den är vitmålad. Också den har en glasruta. Genom den ser man en korridor med dörrar på båda sidor. Längst bort öppnar sig korridoren och utvidgas till ett samlingsrum till vänster och ett stort kök till höger. Här inne hittar vi avdelningen Vitsippan. Det är hit vi ska, närmare bestämt till köket.

​

Runt det stora bordet i köket samlas vi en gång i veckan för en sångstund. Oftast dricker vi kaffe också. Vi som sitter runt bordet är jag själv och:

Agneta – ansvarar för sångstunder, tipspromenader, artistbokning, julbord, vårluncher, utflykter m.m.

Axel – äldre gentleman som inte alltid är så lätt att vara till lags.

Linnéa – älsklig, sångglad kvinna med ett glatt och öppet sinne

Ruth – ständigt trött men med en gedigen musikbakgrund, en kritiker och sanningssägare

Astrid – tidvis något missnöjd och alltid redo för en något opassande kommentar med glimten i ögat

Svea – glad och positiv kvinna med ett förflutet som reseledare.

Elsa – djupt religiös men sjunger ändå glatt med i (nästan) alla sånger.

Siri – visorakel, som kan allt utom de sånger som hon tycker är fula. (Men hon kan säkert dem med!)

​

Här finns förstås också en snäll enhetschef som låter oss sitta runt vårt bord och sjunga tillsammans vecka efter vecka. Jag menar, det kan väl knappast löna sig egentligen det här att sjunga Kostervalsen, Hälsa dem därhemma och Fia Jansson med tanter och farbröder?

På vilket sätt skulle det kunna vara lönsamt?

Kanske genom att få alla runt bordet att må bra en liten stund?

Kanske för att de här rara människorna får göra något som de faktiskt fortfarande kan – till och med bättre än personalen?

Hur mäter vi det med ett ekonomiskt mått?

​

Det finns många andra som arbetar här. Stämningen är god och alla andra på Solglimten är också mycket trevliga, men ingen är som Agneta...