Hem Årsmedlem Sångskatten Musikfrågesport Äldreomsorgen Kontakt
Allt har sin tid Musikminnet Vet du inte vem Evert Taube är???

Vet du inte vem Evert Taube är???

På Solglimtens äldreboende hittar vi avdelningen Vitsippan.

Här får vi möta Linnéa, Siri, Ruth, Elsa, Svea, Astrid och Axel.

De har alla var sitt rum med namnskyltar på de vita dörrarna

i en lång korridor.

En gång i veckan har vi en sångstund. Den ordnas runt det stora bordet i Vitsippans kök av den mycket uppskattade Agneta.

Du är nu varmt välkommen att vara med på våra sångstunder! Du behöver inte sjunga med själv om du inte vill. Några av sångerna vi sjunger är så gamla att de faktiskt håller på att

bli helt bortglömda. Men om inte vi sjunger dem, vilka ska

då göra det?

Finns Solglimtens äldreboende i verkligheten?

Självklart inte! (...eller både ja och nej)

Om du vill läsa hela boken som PDF klickar du på bilden!

                             ***

Vet du inte vem Evert Taube är??? finns också att

köpa hos Adlibris både som häftad och som e-bok. 

                   

  

Jag vill passa på att hälsa till och tacka Agneta, vår praktikant  Ellinor på Solglimtens äldreboende - och alla annan personal som lägger ner så mycket glöd i sitt arbete på demensboenden och dagverksamheter.

      

                

Jo, om ni också vill sjunga våra sånger...

---så har vi ordnat en egen sida för det - musikminnet.se

Här finns flera olika vishäften med sånger - både med och utan ackord.

Till serien Visor att minnas finns också alla sånger tillgängliga att lyssna på.

  Musikminnet-logga-500.jpg

Om du klickar på loggan kommer du till musikminnet.se

Ett tag tänkte vi göra en skiva med sångerna, men Axel sa:
- Vem f-n skulle vilja lyssna på oss?

Det kanske skulle gått att göra i alla fall men vid den här tiden var

Agneta inte riktigt på hugget och då blev det inget av med skivan.

Så - det bästa är väl egentligen om ni själva skriver ut de sånger ni vill sjunga?

Varmt välkommen till Musikminnet!

                 

 

                                         Så här börjar boken...

1. Välkommen till Solglimtens äldreboende

Alla som bor och arbetar på Solglimtens äldreboende skulle säkert bli mycket förvånade om vi berättade för dem att de inte finns, utom möjligen Ruth. Axel skulle förstås bli jättearg. Agneta skulle genast börja bekymra sig för sin ekonomi. Linnéa, Svea, Elsa och Siri skulle ta det hela med jämnmod, om de överhuvudtaget brydde sig.

Eftersom Solglimtens äldreboende är en tegelbyggnad som ligger på en liten höjd med låga tallar kan man lätt förledas att tro att det faktiskt finns i verkligheten. Den asfalterade lilla vägen som leder dit gör också ett mycket verkligt intryck. Den gör en mjuk högersväng in till parkeringen och husets entré. En stentrappa med fem steg och en ramp för rullstolar och rullatorer leder fram till huvudentrén. Den som öppnar ytterdörren till boendet kommer att finna den ganska tung. Dörren har en glasruta genom vilken man kan se in i en välkomnande farstu med en röd, stoppad soffa att slå sig ned i.

Om vi väljer att gå förbi soffan kommer vi till ytterligare en dörr. Den är vitmålad. Också den har en glasruta. Genom den ser man en korridor med dörrar på båda sidor. Längst bort öppnar sig korridoren och utvidgas till ett samlingsrum till vänster och ett stort kök till höger. Här inne hittar vi avdelningen Vitsippan. Det är hit vi ska, närmare bestämt till köket.

Runt det stora bordet i köket samlas vi en gång i veckan för en sångstund. Oftast dricker vi kaffe också. Vi som sitter runt bordet är jag själv och:

Agneta – ansvarar för sångstunder, tipspromenader, artistbokning, julbord, vårluncher, utflykter m.m.

Axel – äldre gentleman som inte alltid är så lätt att vara till lags.

Linnéa – älsklig, sångglad kvinna med ett glatt och öppet sinne

Ruth – ständigt trött men med en gedigen musikbakgrund, en kritiker och sanningssägare

Astrid – tidvis något missnöjd och alltid redo för en något opassande kommentar med glimten i ögat

Svea – glad och positiv kvinna med ett förflutet som reseledare.

Elsa – djupt religiös men sjunger ändå glatt med i (nästan) alla sånger.

Siri – visorakel, som kan allt utom de sånger som hon tycker är fula. (Men hon kan säkert dem med!)

Här finns förstås också en snäll enhetschef som låter oss sitta runt vårt bord och sjunga tillsammans vecka efter vecka. Jag menar, det kan väl knappast löna sig egentligen det här att sjunga Kostervalsen, Hälsa dem därhemma och Fia Jansson med tanter och farbröder?

På vilket sätt skulle det kunna vara lönsamt?

Kanske genom att få alla runt bordet att må bra en liten stund?

Kanske för att de här rara människorna får göra något som de faktiskt fortfarande kan – till och med bättre än personalen?

Hur mäter vi det med ett ekonomiskt mått?

Det finns många andra som arbetar här. Stämningen är god och alla andra på Solglimten är också mycket trevliga, men ingen är som Agneta...

2 Avdelningen Vitsippan

Jag är på väg till äldreboendet Solglimten. Tanken är att jag ska ha en sångstund med en grupp på Vitsippan. Det är sex damer och en herre på en relativt nystartad avdelning. Gitarren och sångpärmen vilar tryggt tillsammans i baksätet på bilen.

Då ska vi se... Till höger efter Statoil–macken, ett rött tegelhus på en höjd med tallar... Där har vi det! Jag parkerar bilen och plockar ut gitarren från baksätet. Gå till vänster... Vit dörr... Avdelningen Vitsippan. Bra, allt stämmer. Jag ringer på och dörren öppnas av en kvinna i 35–40 årsåldern.

– Välkommen! Vad roligt att du kunde komma! Vi behöver verkligen sång och musik här!

Vi ska tydligen sitta i köket, bordet är ställt på tvären så att vi ska kunna få plats runt det. Det är ljust och trevligt. Man har blandat nya och gamla möbler, det är tavlor av Carl Larsson på ena väggen och diskmaskinen är avstängd.

– Jag heter Agneta, det var vi som talades vid per telefon. Vi är strax klara, alla vet om att du ska komma.

Så börjar gruppen samlas.

– Det här är Svea och Elsa! säger en flicka. Jag presenterar mig och handhälsar.

– Vilken artig ung man! säger Elsa. Svea och Elsa stöder sig på varsin rullator.

– Vi ställer väl fästmännen här ute så länge, säger flickan och flyttar rullatorerna till korridoren sedan damerna parkerats på sina platser.

– Ja, där kan de gott stå och vänta! säger Svea, men jag vill gärna ha min handväska! En ganska rund dam med ett vänligt ansikte kommer vankandes för egen maskin i korridoren.

– Ja, det är bra Linnéa! säger Agneta. Kom och sätt dig här så ska vi sjunga lite!

– Å, vad roligt! säger Linnéa. Hej på dig du! Är det du som är sångaren?

– Vi får väl hjälpas åt, säger jag. Det kanske finns några sånger vi kan allihop?

Nu kommer två andra biträden med varsin rullstol.

I den ena sitter en dam med ögonen slutna.

– Det här är Ruth! säger det ena biträdet.

– Och det här är Siri! säger det andra.

Både Siri och Ruth nickar och ler vänligt mot mig.

– Och det här är Axel! hör jag en röst bakom mig.

– Vad roligt att du vill vara med, Axel, säger Agneta.

– Ja, vi får väl se hur roligt det blir, svarar Axel.

Axels hår är helt vitt och han ser friskt brunbränd ut. Det är en stilig karl med kraftfull utstrålning.

– Hur ska vi sitta? frågar Agneta. Blir det bra så här?

– Jag vill gärna sitta så att jag ser alla, svarar jag.

– Det är inte mycket att se, säger Axel. Han sätter sig en bit bort från bordet för att markera lite distans.

– Får jag sitta här? frågar jag Ruth och pekar på stolen som är placerad bredvid hennes rullstol. Ruth nickar och ler.

Agneta sätter sig mitt emot mig, mellan Linnéa och Svea.

– Ja, säger hon, då kan vi börja! Det här ska bli roligt!

Jag har bestämt mig för att börja sångstunden med Fjäriln vingad. Den borde alla runt bordet fått lära sig utantill i skolan, i alla fall om deras lärare följt läroplanen.

 

6. Vet du inte vem Evert Taube är???

I dag har vi sänkt medelåldern runt bordet ganska rejält. Med oss har vi nämligen en praktikant. Det är en ung tjej på..ja..20 år kanske? Först sätter hon sig i soffan och börjar bläddra i en tidning. Agneta ger henne en fundersam blick. Hon tvekar lite först, men sedan säger hon:

- Nu ska vi ha sångstund! Kom och sätt dig med oss andra!

- Jag kommer inte att sjunga i alla fall! säger praktikanten lite snäsigt.

- Det är möjligt, svarar Agneta, men du är ändå välkommen till bordet!

Så praktikanten hämtar en stol och slår sig ned vid bordet med en lite surmulen min. Agneta tar ingen vidare notis om detta utan vänder sig till mig.

– Kan vi inte sjunga någon sång av Evert Taube?

– Vem är det? undrar praktikanten som sitter tvärs över bordet.

Agneta hajar till lite grann. Sedan spänner hon sina ögon i den stackars praktikanten och säger upprört:

– Vet du inte vem Evert Taube är???

– Nej, svarar praktikanten obekymrat, det gör jag faktiskt inte.

– Men... kan du ingen sång alls av Evert Taube? frågar Agneta.

– Nej, varför skulle jag kunna det?

– Menar du på fullt allvar att du inte har hört talas om Evert Taube? Har du inte fått lära dig det i skolan frågar Agneta lite mildare i tonen.

– Nej, vi lyssnade bara på sådan musik vi själva gillar på lektionerna. Ibland såg vi på film i stället när läraren tyckte att vi var för stökiga. Då blev det lugnt.

Agneta suckade och ansatte sedan inte praktikanten med fler musikaliska frågor. Efter sångstunden, som trots allt flöt på ganska bra, ville praktikanten tala med mig och Agneta i köket.

– Jag tycker inte att det är så konstigt att jag inte vet vem Evert Taube är, började hon. Vad jag däremot tycker är underligt är att det finns de som är jämngamla med mig som inte vet vem Jakob Hellman är. Det tycker jag är konstigt!

– Ja, men han gjorde ju bara en skiva för flera år sedan sa Agneta.

– Ja, men i alla fall, sa praktikanten.

         Musik att minnas     Källslätten 12    647 91 Mariefred         anders.berglund@musikattminnas.se      www.musikattminnas.se